Barfota eller skodd? Vilket är bäst för hästen?

Ingen har väl undgått att en av de största debattämnen inom hästvärlden det senaste decenniets varit den heta diskussionen om hästen skall vara skodd eller barfota och vilket som egentligen är bäst för hästen? Om denna fråga tvistar de lärde!

Det finns enligt min mening inget definitivt svart eller vitt när det kommer till denna frågan, och det är synd att det har blivit en så polariserad debatt, där ord som ”barfota-taliban”(*) och höjda röster om djurplågeri har orsakat att vissa hästägare nästan skäms för att de vill plocka av skorna på sin häst. Svaret på frågan om det är bättre att ha hästen barfota eller skodd är kort och gott: Det beror på! Det beror på underlaget, hov- och hälsostatus på hästen, vilken träning och typ av arbete den förväntas utföra, vilken miljö hästen lever i m.m

Att börja sätta sig in mera i hästens hovstatus och hovhälsa är jättebra. Enligt min mening så behöver allmänkunskapen bland hästägare överlag lyftas upp – rejält! Idag lämnar i regel de flesta hästägare över hela ansvaret för hästens hovskötsel på en hovslagare (som ej är en skyddad titel), men har sällan egen kunskap och insikt i hovvård för att själva kunna bedöma kvalitet på utfört arbete. Hur kommer det sig att så många hästägare litar så blint på sin hovslagare? I mitt tycke har den yrkeskategorin ett orimligt högt förtroendekapital som de inte gjort sig förtjänta av. Nu kanske jag gör flera inom yrkeskåren väldigt upprörda, eller trampar på några ömma tår – men faktum är att många inom hovslagarkåren själva klaga på att de vill ”rensa i leden”, och få bort klåparna inom branschen som svärtar ner deras rykte. Kvaliteten på utfört hovvård och skoning mellan olika hovslagare skiljer sig enormt mycket, och likaså intresset för och kunskapen om hovens anatomi och skötsel. Eftersom hovslagare inte är en skyddad titel och det finns många olika vägar in i yrket så kan det vara mycket stor skillnad mellan olika hovslagares utbildning och erfarenheter, vissa kanske bara gått en tappskokurs och sedan jobbat vidare på egen hand utan utbildning, medan vissa har både gedigen grundutbildning, gått fortbildningar och tagit gesällbrev m.m

Information har aldrig varit så lättillgänglig som den är idag – det finns massor att läsa på internet, och det finns gott om bra böcker att läsa för den som är intresserad men ändå är allmänkännedomen om hästens hov så otroligt låg! Inte undra på att så många hästar lider av dåliga hovar idag, och att hovslageri-yrket blivit så polariserat mellan olika inbördes falanger – inte bara mellan barfotaverkare och hovslagare, utan även mellan olika grupperingar av hovslagare. Till syvende och sist är det hästägaren som har ansvaret för att se till att hästen får rätt typ av vård, så jag rekommenderar starkt att gå en grundkurs i hovvård och samla allt du hittar i form av böcker och internetkällor som handlar om hov-anatomi och hovlära. Sedan skaffar du dig en duktig hovslagare eller hovvårdare som du kan sätta din tillit till därför att du VET att de gör ett bra jobb med din häst.

En stor skillnad mellan en bra hovslagare och en dålig hovslagare enligt min mening, är att en bra hovslagare inser fördelarna med att låta hästen få åtminstone en längre period barfota varje år. Däremot är det inte säkert att denna hovslagaren kommer stötta någon avskoning alls, så länge som du som hästägare inte är beredd till det extra åtagande som detta innebär och vet vad du ger dig in i. Det kräver nämligen lite mer av hästägaren att ha en häst barfota, speciellt de första 3-4 månaderna efter en avskoning (vi pratar exempelvis om kortare verkningsintervaller på ibland 3-4 veckor, då hoven ofta växer fortare och lätt flisar sig, daglig rengöring av hovarna, för att förebygga hovröta och anpassa så att hästen får snällt underlag så att den inte sliter sönder sina hovar i början och för att hovsulorna är ovana vid belastning. Inte sällan behövs att man själv hjälper till själv att raspa bort vassa kanter varje vecka så att inte hästen trampar av sig stora flisor av hovväggen). En bra hovslagare kommer att kräva att du ger hästen åtminstone 3 månader på sig oskodd för att hinna dra fördel av nyttan med barfotaperioden, om man låter hästen vara oskodd kortare tid än så, blir oftast resultatet endast mera trasiga hovar, och komplikationer. Det är inte ovanligt att en del hästar lättare drabbas av bölder, stengallor och hålväggar eftersom hoven är känsligare den första perioden efter avskoningen och ofta är sulan tunn – vilket gör att den lättare drabbas av punkttryck om den går oskyddad. Man får bara uppleva de dåliga sidorna av en avskoning om man inte har tålamodet att vänta  de där 3-4 månaderna. MEN – om man har is i magen under den här initiala perioden och är beredd på lite mer skötsel av hovarna så brukar man kunna skörda frukterna av detta genom att hovväggen och sulan blir tjockare och starkare, och effekten håller i sig långsiktigt. En duktig hovslagare vet hur viktigt det är med barfotagång för att få igång hovmekanismen, men han kommer alltså inte stötta detta om inte du som hästägare är redo att ta större ansvar och vara beredd på tätare hovvårdsbesök under en längre tid.

Ett ämne som är tätt sammanknippat med detta är ju också såklart hästens foderstat. För att hästen ska kunna få bra hovar måste den få rätt näring, och det är också hästägarens ansvar att se till att erbjuda hästen en balanserad foderstat, framförallt med tillräckligt med mineraler och vitaminer. Detta är så stort och viktigt för hästens och hovens välmående att det är ett helt eget ämne för sig. Men kortfattat kan nämnas att det är väldigt viktigt att ge rätt mängd mineraler, balansera dessa, och se till att hästens mage är i bra trim. Det är mer regel än undantag att dåliga hovar är kopplade till hästens metabolism, näringsupptag, insulinrespons och mineralbalans i kroppen. Detta kräver självklart också en ökad insikt och ett intresse från hästägarens sida eftersom man måste sätta sig in i hästens näringslära lite mer än bara ytligt. Foderföretagen tjänar mycket pengar på hästägares okunskap i detta ämne, och framförallt så drabbar det hästens (hov)hälsa.

Nuförtiden är det alltså därför tyvärr vanligt att hobbyhästar ”slentrianskos” hela året runt, utan att få en chans att någonsin komma ur järn och spik under en enda dag på året (förutom de enskilda dagar med tappskor förstås) – Detta för att kraven på hästarna är att de ska prestera och vara tillgängliga för vårt nöje under alla dagar på året, vinter som sommar, vår som höst, och för att hästägare oftast inte är vana att behöva ta ett utökat ansvar för hovvården på sin egen häst, och inte heller har den kunskap som krävs för detta. Resultatet är att skorna sitter alltid på. Det gäller inte bara tävlingshästarna, utan också fritidshästarna som rids året runt.

De duktiga hovslagarna och de pålästa hästmänniskorna vet, att fördelarna med att ge hästen möjlighet att gå barfota är många. Förr i tiden var det högst ovanligt att låta hästen gå skodd varje dag hela året runt. Gammal hästlitteratur från 30 och 40 talet(*) uppmuntrade hästägare att ge hästen perioder till barfotagång så mycket som möjligt. De poängterar dessutom att det är hela hovens undersida som ska agera tryckfödelande – det är alltså inte enbart den s.k bärranden som ska ensam bära hela hästens vikt. Man var väldigt medvetna om att skon visserligen behövdes som ett slitskydd på vissa underlag, men att järnskon inte enbart är av godo utan faktiskt hämmar och begränsar hovens utveckling och funktion.  Man tillråddes därför att i möjligaste mån undvika skoning med järnbeslag samt att vänta så länge som möjligt innan man började sko den växande unghästen. Redan i så gammal litteratur som från 1887(*) kan man läsa att ”Hofbeslaget är ett ondt”, där man också tar upp olika anledningar till detta. Bland annat nämns att hästen vidrör marken med skon och inte så som sig borde med hela hoven, samt att strålen påverkas negativt och att hovens utvidgningsförmåga minskar. Detta är alltså ingen ny ”fluga” som några ”barfotatalibaner” har hittat på.

I vår tid finns också moderna studier(*) som styrker detta som man förr redan misstänkte. Det finns till exempel studier som visar på skadligt höga vibrationsnivåer när järnet möter hårt underlag. Vibrationer som fortplantar sig upp i hästens ben och orsakar så skadliga effekter att man rekommenderar att den järnskodda hästen inte rör sig i högre hastighet än skritt när den rör sig på hårt underlag om den vill undvika skador. Det finns andra studier(*) som visar att effekterna av perifer belastning (=när hovvägg/bärrand ensam bär hela hästens vikt) ökar risken för att hovbenet drabbas av osteoporos (urkalkning), vilket i sin tur ökar risken för hovbensbrott.

Risken för perifer belastning ökar på både skodda hästar och oskodda hästar när de går på hårt underlag. Även en oskodd hov som har långa hovväggar kommer att belasta sin hovvägg överdrivet mycket om den går och står på hårt underlag. För att minska lite på den här risken kan nämnas att det kan vara en fördel att låta den där hårt packade ”jordkakan” i hoven sitta kvar, istället för att kratsa bort den, när man ska gå ut och gå med hästen på hårt underlag. (se bara till att det inte sitter stora stenar i hoven som orsakar punkttryck) Den där jordkakan kan fungera lite som en tryckavlastare och bidra till att mer av sulan och strålen bidrar till viktfördelningen under hoven, så att inte enbart hovväggen blir ensamt ansvarig för att bära upp hästens vikt. Under den torra sommaren vi haft i Sverige i år så har det ställt ännu högre krav på hästarnas hovar. Belastningen på hovarna ökar ju hårdare underlag de rör sig, och det är ännu viktigare att ge hästen förutsättningar att använda HELA undersidan av hoven när den rör sig, för att optimera tryckfördelning och stötdämpning.

Det positiva med att ha hästen barfota är generellt sett att hovmekanismen ökar. Hoven rör sig inte bara horisontellt genom att expandera utåt – den rör sig också vertikalt – genom att trakthalvorna rör sig oberoende av varandra, och anpassar sig efter underlaget när det är ojämnt under hoven (till skillnad från en plan hård sko som istället vrickar hoven och belastar lederna på hårt underlag). När hästen går barfota får strålen i regel bättre stimulans av underlaget eftersom den kommer närmre underlaget-  – varje steg hästen tar är viktigt för att utveckla nya blodkärl i strålen – det är dessa som står för merparten av stötdämpningen i hoven! Dessa rörelser, vridningar, expansion/kontraktion och tryck på strålen i varje steg avlastar lederna och förebygger exempelvis vrickningar och andra skador i en frisk hov. De här rörelserna i hovkapseln är av så hög betydelse att det inte kan understrykas nog! De är viktiga för att hoven ska utveckla sitt hovbrosk och den elastiska putan, som sitter ovanför strålen. Det är därför det är så otroligt viktigt att den unga hästen får så mycket rörelse som möjligt, gärna på fast/hårdare underlag och utan järnskor. Detta gör både hovar och ben starka och hjälper till att förebygga framtida hältor och hovrelaterade skador. En häst vars hovar blir fixerade med järn eller hårt beslag tidigt i livet, eller verkas för sällan och får för lite motion, kommer inte utsättas lika mycket för denna typ av stimuli och därav kommer också hoven att bli underutvecklad och svag  -den tål inte samma belastning och risken för skador i de nedre extremiteterna ökar. När man höjer upp strålen från marken med hjälp av en järnsko, så ökar också genomtrampet i hoven. Med andra ord: Benet måste sjunka ner djupare i varje steg för att strålen ska nå ner till marken och få det mottryck den söker. Detta ökar belastningen på både gaffelbandet och senorna i hoven. Det finns risk att gaffelbandet går sönder på hästar som utsätts för mycket hög fart och belastning, om inte deras elastiska puta och stråle är stor och välutvecklad i hoven och kan bidra med ett mottryck. Det finns hur mycket som helst att skriva om när det gäller detta, men kortfattat kan sägas att det är väldigt positivt för stötdämpningen, hovens kvalitet och hästens långsiktiga hållbarhet att man ser till att hoven får bygga upp sina inre strukturer – med hjälp av rätt typ av stimuli tillsammans med motion.

Och här är det allra bästa i kråksången – Rätt typ av stimuli MÅSTE inte nödvändigtvis ske barfota! Och det finns numera väldigt bra hjälpmedel för att hjälpa hoven klara av de första 3-4 månaderna efter en avskoning som minskar de negativa effekterna och baksidorna när hovarna är som känsligast under de första 3-4 månaderna. Det finns nämligen numera mjuka flexibla hovbeslag som kan ge hoven liknande förutsättningar som barfota på ”snällt” underlag kan ge – dvs HELA undersidan av hästens hov ska vara ansvarig för viktfördelningen. Hoven behöver ett underlag som den delvis kan sjunka ner i, och som tillåter både stråle, strålfåror, sula och hovvägg att bära upp hästens vikt. Detta sätt att ta hand om hoven gör att den i regel får tjockare, friskare hovvägg, som växer fortare (tack vare ökad blodcirkulation), en tjock sula som tål mer belastning och nötning, och en bred frisk stråle som ser ut och agerar ungefär som en trampdyna för hästen. (Visste du att en djup mittstrålfåra är ett sjukdomssymptom? Den ska egentligen vara slät, eller som ett litet dike bara)

Det jag pratar om är moderna joggingskor för hästar: Skor som har mjuka, flexibla, gummisulor och enkelt av- och påtagbara på hoven helt utan spik eller lim. De fungerar som ett komplement och alternativ till järnskor i alla möjliga olika situationer och till olika behov. De går utmärkt att ha till ridning och träning, likväl som för rehab eller hagvistelse. Eftersom jag är grossist och säljer dessa till hela Sverige så har jag i år märkt en ökning av behovet från hästägare med ömfotade hästar som har haft problem med det hårda underlaget. En del hästar har blivit tvungna att skos med sula, eftersom deras hovar har blivit platta tunna och känsliga, och vissa har då letat efter andra alternativ som skyddar sulan på hoven och ger mjuk stimuli till hovmekanismen. En mjuk joggingsko avlastar och skyddar på samma gång. Samtidigt ger den hoven möjlighet att bete sig ungefär som den gör när den är barfota och ger hela undersidan av hästhoven stimuli och avlastning samtidigt. Blodcirkulationen ökar, hovmekanismen kan fungera naturligt, och hoven kan expandera och dra ihop sig i varje steg utan att hämmas av spik eller järn som fixerar eller bidrar till vibrationer. Att det numera finns avtagbara joggingskor för hästar gör att man äntligen kan kombinera det bästa av två världar: Man ges möjlighet att ha hästen barfota under delar av dygnet eller hela dygnet – samtidigt som man också har möjlighet att skydda hoven med ett mjukt och skonsamt skydd! Detta ger ryttaren dessutom möjlighet att både rida och träna hästen som vanligt! Man måste alltså inte sätta hästen på långvila för att den går barfota. Och det bästa med dessa skor är att de inte fixerar hoven eller hindrar hovmekanismen på något sätt – tvärtom – den ger full frihet för hoven att röra sig, och den mjuka gummisulan ger hoven möjlighet att sjunka ner i sulan i varje steg så att HELA undersidan av hästens hov kan få agera viktbärande!

I många fall kan hästen gå utan skor i hagen om det är ok underlag, och de allra flesta hästar kan vara utan skorna i boxen på sin mjuka bädd. Med avtagbara joggingskor kan man helt enkelt ta av hästen skorna när den inte behöver dem! Och samtidigt kan man använda skorna när hästen faktiskt har ett behov av dem. Man behöver alltså inte välja om man ska ha hästen skodd eller barfota – man kan numera få båda! Detta ger hästägare möjligheten att bryta den onda cirkeln som kan uppstå när hovkvaliteten bara blir sämre och sämre. Ni vet de där hästarna som får tappskor ofta. Under en torr sommar så drar hornet ihop sig och blir mindre, detta gör att sömmar kan börja glappa och plötsligt börjar skorna att klicka. Nästa dag står hästen där utan en sko. Och för varje gång som hästen tappar en sko så får man svårare och svårare att spika fast den igen. Hornet blir som kex och ramlar av, och sulan brukar bli platt, tunn och öm, ibland med blåmärken. Då har förloppet gått ganska långt och man behöver bryta den onda cirkeln. Det är i det här läget som det till slut blir en ohållbar situation och hovslagaren börjar leta efter andra alternativ, som limskor eller plast. I den här situationen är joggingskor ett jättebra alternativ. Det finns också joggingskor man kan limma fast, om hästen initialt behöver ha joggingskor dygnet runt pga att den är så ömfotad att den måste ha skydd även i hagen(det brukar oftast behövas de första veckorna efter en avskoning om det är en häst med sämre hovkvalitet och tunna sulor). Normalt sett så behöver hoven rehabiliteras med joggingskor under minst 3-4 månaders tid. Det är ungefär denna tid det tar för sömhålen att hinna växa bort. En kraftig förbättring kan oftast ses redan efter tre månader och det är ofta då som sulan blivit lite tjockare och hästen kan gå oftast oskodd även i hagen. Efter 6-7 månader brukar hoven ha blivit betydligt friskare och tjockare i både hornet och sulan och cirka 10 månader senare så har en helt ny hov växt ut som är som nyrenoverad och redo att skos igen om man önskar det. (Många gånger så väljer hästägaren här att låta hästen fortsätta gå barfota och använda joggingskor vid behov, eftersom man också märkt att den är mycket mera oöm i hovarna än tidigare och klarar sig mycket bättre utan skor än den någonsin förut gjort! Det finns till och med de som rider hästen barfota utan problem på många olika underlag, inklusive grus, utan att hästen är det minsta ömfotad.)

En sådan här ”hovresa” från katastrof-hovar till ”stenkrossar-hovar” är fullt möjlig att göra med bibehållen djurvälfärd, tack vare att det finns bra alternativ till järnskon. Man kan kombinera barfotagång med skoning på ett sätt som aldrig förr varit möjlig i historien, och man kan helt enkelt få det ”bästa av två världar”!

Det finns numera en stor spännande marknad för olika hovbeslag i form av barfotaboots som man kan använda för att skydda den barfota hoven vid behov. Den utvecklas hela tiden och nya modeller och produkter kommer ut med jämna mellanrum, den ena bättre än den andra. Dessutom finns olika sorters rehabsulor och iläggssulor för att gynna hovmekanismen och för utfyllnad. Det fina med boots som beslag jämfört med den traditionella järnskon är ju självklart flexibiliteten. Man behöver inte kompromissa med hovformen, utan kan fortsätta verka hoven till korrekt hovform -så ofta man vill!- utan att behöva göra några avsteg från principerna för en optimal hovmekanism och hovfunktion. Om hoven behöver verkas var tredje vecka på grund av korrigering/snedslitning m.m så är det inga som helst problem om hästen går barfota. Samtidigt kan man skydda ett för högt slitage med hjälp av barfotaboots vid uteritter eller i hagen. Man slipper självfallet också att spika in söm i hovväggen, och minskar därmed risken för sprucket horn och bakterieangrepp i hovväggen. Även en hov med dålig hovkvalitet och horn som fransar sönder sig kan få ett bra hovskydd vid ridning och körning. Hoven är inte dold av någon järnkant så man kan se direkt från dag till dag om något bakterieangrepp är på gång att utvecklas i hoven, och därmed mota olle i grind.

Alltfler hovslagare börjar nu få upp ögonen för dessa alternativa beslag som ett sätt att hjälpa till att rehabilitera hästar med dåliga hovar, men också för de som vill ha sin hobbyhäst barfota men ändå kunna tävla och träna aktivt. Det finns något för alla smaker och utvecklingen i den här branschen har precis tagit skruv och går nu mycket fort! Varje år kommer nyheter som ger hästägare och hovslagare bättre alternativ än förut. Ibland behövs ett slitskydd eller halkskydd och ett hovbeslag är nödvändigt. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis måste spikas fast i hoven och bestå av järn!

————————–

Jag drivs av den enkla men viktiga missionen att öka tillgängligheten för bekväma hästskor i Sverige och att fler hästägare ska ha möjligheten att få tillgång till praktisk hjälp med utprovning av joggingskor till sin häst på plats i stallet, både för rehab och för träning. Kontakta mig gärna om du behöver hjälp att hitta rätt alternativ för din häst! eller läs mer på www.viahov.se

Happy Jogging!
Hälsningar Anna

———————————————————

*Den här artikeln publiceras även i medlemstidningen för föreningen Svenska Hästars Värn
———————————————————-

*Som kuriosa kan nämnas, att det är lite synd att ordet ”taliban” har blivit förknippad med så mycket dåligt här i världen. Detta ord har egentligen en ganska ädel och fin innebörd ursprungligen. Ordet ”Taliban” kommer från det arabiska ordet ”talib” som betyder ”student” eller ”en sökare av kunskap”.

———————————————————–

Källor

  • Dr Robert Bowker
  • Boken ”Handledning för nordsvenska hästuppfödare” Föreningen Nordsvenska Hästen, Köping-Postens Tryckeri, 1948
  • ” ”Handbok för hästvänner”.
    C. G. Wrangel
    Albert Bonniers Förlag, 1887
  •  Equine hoof function investigated by pressure transducers inside the hoof and accelerometers mounted on the first phalanx.
    Poul Dyhre-Poulsen ; H.H. Smedegaard ; J. Roed ; E. Korsgaard
    Originalsprog Engelsk
    Tidsskrift Equine Veterinary Journal
    Tidsskriftsnummer 26
    Sider (fra-til) 362-366
    ISSN 0425-1644
    Status Udgivet – 1994

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s